Historiska svängningar

Hopp om att de under hösten 2011 politiskt vidtagna åtgärderna för att lösa den grekiska skuldproblematiken (bl.a. via en ”frivillig” nedskrivning för privata långivare) hade varit tillräckliga för att förhindra spridningseffekter till de största länderna med samma typ av problem och därmed freda euron, samt att den globala återhämtningen i allmänhet och i USA i synnerhet såg ut att ta ytterligare ett par steg i rätt riktning.

Tvivel när, med början någon gång under mars månad, tron på att Spanien inte längre kunde klara ut sin bank- och fastighetskris på egen hand samt att Grekland var på väg mot politiskt kaos som skulle kunna leda till ett utträde ur euron alltmer tog överhanden.

Marknadseffekterna blev minst sagt påtagliga allteftersom riskaversionen(motvilja att ta risker) gradvis tilltog. Spanska 10-årsräntor, som låg på 4.85% så sent som i början av mars, steg till över 6% i mitten av april. Efter ett par veckors avvaktande pressades de vidare uppåt då den spanska regeringen hårdnackat vägrade att be om nödlån för att rädda bankerna. Till slut gav man dock efter och accepterade ett räddningspaket, men utformningen var oklar och ränteuppgången accelererade ånyo till rekordnivåer över 7%. Först när spekulationer om att förnyade stödköp av spanska och italienska statsobligationer eventuellt var nära förestående föll räntorna tillbaks en bit.

Precis som tidigare flydde investerarna istället in i marknader som uppfattas som relativt sett säkrare, vilket har inneburit att bl.a. amerikanska, tyska, schweiziska, danska och svenska statsräntor rasat till rekordlåga nivåer. I flera fall har räntor så långt ut som 2 år t.o.m. handlats under noll och 10-årsräntor på strax över 1%, nivåer som historiskt aldrig tidigare inträffat i modern tid.

Blickar man framåt kan i detta mycket osäkra läge ändå skönja två huvudsakliga alternativ, som sannolikt kommer att leda till väsentligt olika utfall för prissättningen av bl.a. svenska obligationer. Det ena alternativet är att euro-samarbetet bryts upp helt eller delvis, därför att man inte klarar att hitta en långsiktig politisk lösning på de ekonomiska obalanserna inom eurozonen. I det andra fallet får vi ett närmande mot en finanspolitisk union inom eurozonen och kanske inom hela EU. I första fallet lär marknadens riskaversion sannolikt initialt bestå och accelerera ytterligare. Lyckas man däremot med det sistnämnda så kommer länderna med överskott att få bära en betydligt tyngre finansieringsbörda framöver, med kraftigt stigande räntor som följd.